Karpmans triangel

Karpmans (drama) – triangel är ett bra verktyg för att reflektera över sin eller sina roller i relation till sin omgivning. Och i det fall att man växlar mellan flera olika roller så blir det förvirrande både för sig själv och andra. 

Detta verktyg eller förklaringsmodell är väldigt värdefullt för den som har mycket drama i sitt liv samt för människorna kring den personen. De olika rollerna som man kan befinna sig i denna förklaringsmodell är offer, förövare och hjälpare. Och inte sällan så kan man som sagt skifta mellan de olika rollerna och själva syftet med de olika rollerna är att underlätta si

Den som har mycket drama i sitt liv ser ofta inte sin egen del i det utan tror att det beror på andra. Detta gör personen till ett offer för de faktiska  omständigheterna dvs sin egen bristande självinsikt – inte för hur andra är och agerar. Tvärtom så projicerar offret sina egna tillkortakommanden på andra genom sin bristande ansvarsförmåga. Och det finns en viss logik hur tragisk den än är när man projicerar den ångest och frustration som man själv inte kan härbärgera. Det är dock något som skapar en dyster och belastande tillvaro och framtid och statistiskt sett så blir de som hanmnar i offerroll fast i den rollen för man ser bara andras brister genom vanan och den tillfälliga lättnaden som kommer därur. Men att ta ansvar skapar möjligheter och långsiktiga vinningar medan att fly ansvaret och skylla på andra skapar en tillfällig lättnad med långsiktiga negativa konsekvenser. 

Och det snabbaste och enklaste sättet att hjälpa någon till ett bättre mående är att tycka synd om dom och ge dom empati för deras situation men om det är så att personen själv har en än så liten del i det själv så skadar man personen som inte tar sitt ansvar. För oavsett vad man har varit med om så finns det bara vinningar i att ta ansvaret för sina egna handlingar och beteenden. Empatin måste tydligt adresseras till de delar där ”offret” faktiskt varit oskyldig men den som agerar destruktivt och får vinning utav det bland hjälpare och medberoendepersoner blir mer skadad än hjälpt på sikt. Och inte sällan är det vänner eller vårdpersonal som saknar kompetens som skapar den cementerade sanningen om att dessa individer är oskyldiga offer och där uppstår ofta en mycket drabbande falsk sanning. Ungefär som när kriminella tycker synd om varann när Polisen ”håller koll” på dom hela tiden.  

För att hjälpa ett offer så bör man tänka och fråga både sig själv och ”offret” på vilket sätt den som farit illa gör sig själv eller andra illa.